Funktion och eftertanke
Åtskilliga av de konsthantverkare som nyligen utexaminerats från högskolorna väljer att arbeta med konceptuellt konsthantverk, som mer betonar ett släktskap med konsten än med hantverket och dess historia. Istället för att lägga huvudvikten vid de färdiga arbetenas fysiska utförande, intresserar de sig mer för de frågeställningar eller idéer som tingen är tänkta att gestalta. Föremålens uppgift blir, exempelvis, att uppmuntra smak-, klass- och genus-diskussioner.
Andra, som keramikern Ellen Ehk, fördelar vikten mellan konsthantverksordets två led på annat vis. Hennes arbeten är närmre knutna till keramiskt hantverk och dess långa historia, än till samtidskonsten. I Ellen Ehks bruksföremål står funktion och tradition i centrum. Men det innebär inte att hennes muggar och tekannor därmed undviker att problematisera omvärlden.
I jämförelse med dem som arbetar konceptuellt gör hennes bruksting det bara ur en annan vinkel.
I varje bruksföremål finns en rörelse och en sinnesstämning inbyggd. Nationalromantiska soppterriner från förra sekelskiftet uppmanade dåtidens bärare att gå rakryggat och värdigt, och sen att ösa soppa med allvarsamma tag. Stormönstrade plastserviser från 1970-talet beskriver istället ett ätande i opposition till en uppstramad middagskonvention, och en vilja till frigörelse från densamma. De uppmuntrar slängiga rörelser och plötsliga infall. Ellen Ehks koppar, kannor och fat förmedlar motsatsen till slit och släng. Eftertänksamhet skulle kunna vara en möjlig bild. De uppmanar brukaren att höja koppen långsamt och avsätta tid för intaget av te. Och, inte minst, de utstrålar envist motstånd mot masskonsumtionssamhället, i vilket den som ropar starkast eller uppträder mest spektakulärt vinner – samma principer som inte sällan styr uppmärksamheten på keramikscenen.
Hennes kannor och koppar har ofta bred bas och står stadigt. Tingen har truligt, nästan satta kroppar. Tyngdpunkten är låg. Just tyngdpunkten är ett av formspråkets särdrag. Ändå blir intrycket inte tungt och släpigt. En vanvördig liknelse skulle kunna vara en korsning mellan barbapappa och östasiatisk teceremoni. Flera av tingen har en knubbig, nästan lillgammal personlighet – tekannors pipar är filurigt snabellika, på chokladkopparna sitter öronen som armar i sidorna. Formreferenserna är samtidigt asiatiska och rymmer en allvarlig betraktelse av funktion tillsammans med stor respekt för vardagssysslor. Glasyrerna är klassiskasiatiska reduktionsglasyrer. Benaskan i dem skapar små mikroskopiska bubblor som bryter ljuset på ett levande samtidigt nästan omärkligt vis, symptomatiskt för en omsorg om detaljer, svårupptäckta för en betraktare vid första mötet. I enlighet med asiatisk krukmakartradition – men sannolikt till förfång för försäljningen, eftersom många köpare bara vågar satsa på exakt likadana produkter - tillåter hon också materialet, porslinet, att leva. Kopparna får slå sig lite under bränning. Kanske är det i krocken mellan uttryck – det charmigt bulliga och allvarligt renskalade - som en slags retfull spänning uppstår. När inte lugn är främsta känsla vill säga.
Tillbaka till utstrålningen. Det är något med allvaret hos Ellen Ehks bruksföremål som är ovanligt bland unga utövare idag. Tingen talar med låg röst. Men kräver likafullt respekt. Vill vi inte se mer av de egenskaperna i de flesta samtidsdebatter?
Malin Vessby - konsthantverksskribent